Jaadu.

Fick nyss reda på att min farmor dog inatt. Det var jag ju beredd på, så länge som hon har varit sjuk. Cancer i magen och i lungan hade hon. Pappsen åkte upp till Umeå, där hon bodde, för några dagar sedan, eftersom Marianne (farmor) hade blivit så dålig att hon skulle dö när som helst. Hon hade inte sett mig på ett halvår. Även om jag inte är förvånad, och inte heller stod henne särskillt nära, så får jag alltid en konstig känsla i magen när jag hör att nån dött. Det är bara så hemskt att hon var så dålig när hon dog. Önskar att hon kunde ha fått dö i frid istället för att vara helt borta den sista tiden av hennes liv. Men jag är så glad att min syster åkte upp dit för ett tag sedan, med sin bebis, så farmor fick träffa Theo, hennes första barnbarns barn. Hon var för sjuk för att komma på dopet. Det måste ha gjort henne lycklig att få träffa honom. :)