Shit. Här sitter jag, ett tag efter mitt läkarbesök på vårdcentralen och har precis lyckats få ner min andhämtning till normal. Tårarna har slutat rinna och världen omrking mig snurrar inte längre. Förlåt mig för min känslighet men, Ja, jag grät över ett blodprov.
Efter att ha åkt skridskor hela dagen med skolan så åkte jag till läkren med min mor för vi skulle kolla mitt hjärta. Jag har haft mycket hjärtklappning sedan jag var barn och det senaste året har jag även fått h*llv*tt*s hårda dubbelslag. Så vi tänkte att man kan ju lika gärna kolla, även om jag inte är särskillt orolig.
Well, anyway, så jag berättade allt läkaren ville / behövde veta och sedan kollade hon mitt blodtryck och lyssnade på hjärtat mitt. Hon sa att jag har en snabb rytm, men nämnde inte trycket, så jag antar att jag har bra blodtryck. Det hade jag inte förväntat mig. Sedan tog jag ett blodprov för att kolla om jag har Struma (en sköldkörtelsjukdom som jag även kollade 2006) eller blodbrist.
Varje gång jag tar blodprov håller jag på att svimma, men jag trodde jag blivit bättre på att ta det. Heh, det var inte sant. Detta var det absolut värsta jag någonsin uthärdat. Först stoppade hon blodet i vänsterarmen men där fanns det ingen bra åder, så då stoppade hon blodet i högerarmen istället. Sedan kände jag sticket och då, på sekunden, började det snurra i hela huvudet och det kändes som om jag skulle spy. Det susade i öronen och jag kunde känna blodet pumpa i hela kroppen. Hyperventlierade gjorde jag också. Hon sa åt mig att andas. Hah! Jag kunde inte andas mer än jag gjorde då. Min mamma fick hämta ett glas vatten till mig. Annars hade jag nog spytt. När det var över fick jag ligga ner. Det var skönt.
När jag var liten kunde jag inte ens se blod utan att bli svimmfärdig, men nu går det bättre. Det är väll bara själva blodproven som är svåra. Hehe.
Efter att ha åkt skridskor hela dagen med skolan så åkte jag till läkren med min mor för vi skulle kolla mitt hjärta. Jag har haft mycket hjärtklappning sedan jag var barn och det senaste året har jag även fått h*llv*tt*s hårda dubbelslag. Så vi tänkte att man kan ju lika gärna kolla, även om jag inte är särskillt orolig.
Well, anyway, så jag berättade allt läkaren ville / behövde veta och sedan kollade hon mitt blodtryck och lyssnade på hjärtat mitt. Hon sa att jag har en snabb rytm, men nämnde inte trycket, så jag antar att jag har bra blodtryck. Det hade jag inte förväntat mig. Sedan tog jag ett blodprov för att kolla om jag har Struma (en sköldkörtelsjukdom som jag även kollade 2006) eller blodbrist.
Varje gång jag tar blodprov håller jag på att svimma, men jag trodde jag blivit bättre på att ta det. Heh, det var inte sant. Detta var det absolut värsta jag någonsin uthärdat. Först stoppade hon blodet i vänsterarmen men där fanns det ingen bra åder, så då stoppade hon blodet i högerarmen istället. Sedan kände jag sticket och då, på sekunden, började det snurra i hela huvudet och det kändes som om jag skulle spy. Det susade i öronen och jag kunde känna blodet pumpa i hela kroppen. Hyperventlierade gjorde jag också. Hon sa åt mig att andas. Hah! Jag kunde inte andas mer än jag gjorde då. Min mamma fick hämta ett glas vatten till mig. Annars hade jag nog spytt. När det var över fick jag ligga ner. Det var skönt.
När jag var liten kunde jag inte ens se blod utan att bli svimmfärdig, men nu går det bättre. Det är väll bara själva blodproven som är svåra. Hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar