Visst är det konstigt?

Idag började jag läsa New Moon igen. Jag trodde ärligt talat att jag skulle gråta - som jag gjorde första gångerna - när Edward lämnade Isabella, men det gjorde jag inte. Tillslut fick jag tvinga fram tårarna för att jag skulle kunna leva mig in i boken bättre och efter en stund kom det några oavsiktligt. Det förvånar mig att jag redan förändras av boken. Jag har precis börjat läsa om Bellas depression och märker stora förändringar hos mig själv, som vittnar om hur påverkad jag blivit. Nu försöker jag tänka igenom detta. Det är ju ganska sjukt att jag läser en bok om en deprimerad flicka, när jag så lätt lever mig in i böcker. Det kanske inte är någon bra idé att läsa den igen. Men jag tror att jag struntar i det faktum att jag själv känner som huvudpersonen och läser boken ändå. Jag klarade det ju förra gången och det är nog inte så farligt som jag tror. I am going to do it. Do it. Do it...