Jag vaknade imorse, trött, men inte lika trött som vanligt. Jag hade ju ändå sovmorgon till klockan sju. Jag gick upp, klääde på mig, sminkade mej, åt frukost, borstade tänderna och gick sedan till skolan, fem minuter för sent. På vägen träffade jag sofias kusin, sofia, (komiskt va? samma namn!). Vi småpratade lite medans vi gick till skolan. Hon är lika gammal som jag, så när vi var framme gick vi båda till matsalen, fast olika vägar, för hon skulle till sin korridor först.
När jag varit i matsalen och pratat med mina vänner en stund, så hade vi genom gång. Vi skulle fixa klart allting och det visade sig vara väldigt lite. Vi satt/stog mest och pratade i två timmar. Sedan åt vi lunch (lasange) och en stund senare var det helt plötsligt bara en halvtimme kvar tills hela skolan skulle fylla gympasalen och vi började fylla alla glas med blåbärsdricka. Självklart spillde man på sina vita kläder. Blådär = svårfixade fläckar.
När salen var fylld med folk skulle vi genast bära ut tomatsoppan, som var förrätten. Michaela bar på kopparna och jga satte dem på bordet. Det gick rätt snabbt. Men sedan skulle vi nästan genast plocka ut dem igen, för alla hade ätit klart, och det gick bara att ta ca 7 st samtidigt. Det var då stressen började. När de var inne skulle vi bära in huvudrätten. Då kunde man bara ta två tallrikar varje gång och det tog ett tag att få ut alla. Så när hela mitt och michaelas bord hade fått mat, så fick vi börja plocka undan igen, för i högra änden hade de hunnit äta medan vi gav mat till resten av bordet. Så ena änden fick liksom mat när denförsta redan var klar. När allt det var borta var det ganska lungt ett tag. Vi delade ut småtallrikar och skedar och gick och fyllde på folks glas stup i kvarten. Sedan var det dags för de välkända glassbomberna som då är den årliga efterrätten. Det blev ju värsta succén närt vi kom ut med dem. Folk blev jätte glada och väldigt entusiastiska. Det gick ganska snabbt att dela ut dem (tre st per långbord). Och sedan. efter en stund, plockade vi in småtallrikarna igen. Undertiden som vi gjorde det tackade rektorn alla åttor som varit så duktiga och servarat idag. Alla aplåderade för oss och de små ungarna vände sig mot mej och log och klappade händerna. Jag klappade oxå händerna. Jag måste säga att det var en ganska bra tack och det gjorde det värt allt detta. Dessutom var det en rolig och spännande upplevelse. Och vi får ju kompensation. Efter lunchen plockade vi undan alla bord och alla stolar (400 st). Sedan var det klart. Färdigt. Vi fick gå hem.
Ja, vad ska man säga om denna dag? Den var rolig. Det är ingen lögn. Den var riktigt rolig Och spännande, och stressig och jobbig och man fick ont i fötterna. Men who cares? Som sagt, en rikigt ovanlig och sspännande upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar