De mörka ögonen stirrar livlöst på mig och jag känner hur kalla kårar söker sig upp över min ryggrad. Jag kan höra det iskalla vattnet röra sig fram och tillbaka över stenarna, som mister sin gråa färg och får en mörkare, djupare, nyans. Jag vänder bort blicken från liket och blir bländad av det stora eldklotet. Benen viker sig under mig och jag faller ner till marken. Jag blickar ut över det djupa, dödliga vattnet och begrundar dess mörka djup. Långt borta kan jag höra dem ropa, men det känns bara som en viskning. 'Anna!' hör jag, men det når ändå inte fram. Det enda som får plats i mitt huvud är varelsen som cirklar omkring över mig. Jag kastar en snabb blick på den med får bara ont i ögonen. Detta eldklot är inget att leka med. Plötsligt når en ny doft fram till min slappa kropp. Den söker sig in i mig och fyller hela min själ. Jag känner hur jag sakta flyter tillbaka upp till verkligheten. Sedan inser jag en sak;
detta är ingen läskig spökhistoria!
Det är bara en helt fantastisk dag som jag aldrig kommer glömma.
Det var helt underbart härligt idag. Ja, det fanns ett lik vid den lilla stranden - en lax. Den låg och flöt på ytan av den lilla sjön. Och det stora eldklotet känner ni nog alla till - solen. Vist ropade folk på mig - med glädje i rösten - inte skräck.
Doften - doften av jordgubbar, melon och grädde - var gudomlig och fiskmåsen som flög omkring över oss var väldigt irriterande.
Haha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar