I hela mitt liv har jag varit kort och smal. I femman (tror jag) var jag underviktig.
Jag låg alltså under min egen kurva för vikt.
Nu vet jag inte var jag ligger på kurvan, men jag är definitivt inte överviktig.
Detta har varit väldigt jobbigt för mig.
Många lärare och elever har trott och tror fortfarande att jag har anorexia.
Men det är verkligen inte sant!
Jag har inte, har aldrig haft och kommer aldrig få ätstörningar.
Jag äter mer än många av mina vänner, och ändå väger jag minst och är en av de smalaste.
Jag äter alltid så jag blir proppmätt, för annars får jag dåligt samvete och tror att jag håller på att bli sjuk. Jag känner att om jag inte har väldigt rund mage när jag ätit middag, då måste jag äta mer.
Bara för att bevis för alla andra - och mej själv - att jag inte bantar.
Och just därför blir jag bara så arg när jag hör att något kompis vill gå ner i vikt eller bara snålar in på maten.
Jag känner INGEN som behöver gå ned i vikt och ändå har jag hört den frasen många gånger.
Om man observerar sina vänner extra noga kan man oxå märka vilka som inte känner säkra på sig själva, och det är en hemsk sak att inse.
Inte för att vara egoistisk - men tänk på hur jag fått känpa för att inte väga för lite och inte vara för smal och hur det påverkat mej innan ni börjar fundera på om ni är farligt överviktiga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar